Samer i historien

Samerna lever i ett stort landområde som sträcker sig från Kolahalvön i Ryssland, norra Finland, norra och mellersta Norges kust- och inland samt i Sverige från norra Dalarna upp till Treriksröset. Området kallas Sápmi, (sydsamiska Saepmie), samernas land, men bildar ingen egen nation. Längre tillbaka var bosättningsområdet större och sträckte sig längre söderut, men samerna har allteftersom trängts undan mot norr. I äldre tider var området gränslöst, renar och människor rörde sig fritt, men efter nationalstaternas bildande har gränsdragningar och lagstiftningar begränsat rörelsefriheten. Samerna är Europas enda urfolk och räknas som en av Sveriges fem minoritetsfolk.

De första samerna var jägare, fiskare och samlare. Så småningom skedde en gradvis övergång till tamrenskötsel, först var renmjölken stommen i ekonomin men senare kom renskötseln att bli storskalig med fokus på köttproduktion. Jakt och fiske liksom hantverk har alltid varit viktiga komplement till renskötseln. Samer har även försörjt sig som bland annat fiskare, nybyggare och småbrukare.

Samer i Mellansverige

Det har funnits flera olika samiska befolkningsgrupper i Mellansverige. Fjällsamer, skogssamer, sockenlappar, bofasta samer utan renar, och samer på tillfälligt besök. Samer och övrig befolkning har haft täta kontakter och mötts i olika ärenden även om samerna, oavsett försörjning och levnadssätt, har haft en egen identitet och språk som skiljt sig från övrig befolkning. 

Skogssamer

Skrivna källor berättar om en skogssamisk befolkning i Mellansverige åtminstone från 1600-talet. Skogssamerna var nomadiserande och livnärde sig på jakt, fiske, hantverk och småskalig renskötsel. Men myndigheter och kyrka ville inte ha en befolkningsgrupp som inte var bofast och därmed utanför deras kontroll, och de flesta skogssamer tvingades upphöra med sin verksamhet under första delen av 1700-talet. En del av dem antogs av socknarna som sockenlappar.

Fjällsamer på vinterbete

Fram till början av 1900-talet var det vanligt att fjällsamerna från Härjedalen, Jämtland och södra Lappland var med sina renar på vinterbete långt nere i  Mellansverige. Där fanns bra lavbeten och inte så många rovdjur. En annan viktig anledning till de långa vinterflyttningarna var att det fanns god avsättning för renkött och skinn i kuststäderna. Vanligen bodde renskötarna i flyttbara tältkåtor under vintern, eller också hyrde de in sig hos de bofasta.

Bofasta samer utan renar

En blandad befolkningsgrupp med olika sätt att förtjäna sitt uppehälle. En del hade varit renskötare, men på grund av ålder eller sjukdom stannat kvar på vinterlandet. Några renlösa samer anställdes som drängar, pigor eller getare hos bönderna och andra blev nybyggare. Ytterligare andra försörjde sig på att tillverka och sälja korgar, kvastar, skidor och fiskeredskap. Många samer hade fiske som sitt främsta levebröd.

Samer på tillfälligt besök

Ibland kom det samer från fjälltrakterna på tillfälliga besök under vintrarna. Det var i regel samer som inte hade några renar, ofta personer med något handikapp eller åldringar och änkor. Samerna brukade låna häst och släde hos någon bonde i hemtrakten, men i värsta fall fick de själva dra släden. Vissa av dem sålde slöjdprodukter, och ibland stannade de och hjälpte till i hushållet på någon gård mot mat och husrum. Besöken, ”tiggarfärderna”, upphörde under första hälften av 1900-talet. Speciellt vanligt var att samer från Härjedalen och södra Jämtland besökte gårdarna i Hälsingland.

Bilder